fem.
allt är tomt här
och ingenting är på riktigt
eller är det bara jag som känner såhär?
för alla ler
och dem verkar inte se att något är fel
jag mötte honom igår
han med dem bruna ögonen
och det mörka ostyriga håret
gå inte härifrån
även fast jag ville säga något
försvann alla mina ord
och jag kommer aldrig få samma chans igen
för han är borta nu
(sitter i husvagnen i Örebro och lyssnar på Lykke Li. passar på att skriva en text när regnet faller utanför. puss. hoppas alla mår bra.)
Kommentarer
Postat av: w
fy vilken fin text.
Postat av: Jennie
du skriver så otroligt bra! vackert.
Postat av: ella
fint fint fint.
Postat av: Anonym
lika fint som vanligt.
och tackotackotack. du är fin
Postat av: Lovjo
Här är jag i din berättelse, exakt.
Han försvinner från mig, jag har inget mer att säga. När jag kommit hem från Stockholm så har han flyttat och sist vi sågs så kysstes vi i regnet.
Men kommer han höra av sig någon gång? Han flyttar till ett ställe där flickorna flockas runt honom och det dödar mig. Han har blå ögon och brunt, vågigt hår och jag hatar att han är det vackraste jag vet, och onåbar. :(
Trackback
